aife

Jag har en jättefin vän. Anna heter hon. Hon är en sådan där allt-i-allo-kompis. Sådan som man både har kul med, och pratar med. Hon visar och berättar saker för mig, som jag inte vet om mig själv. Det är sant. Och när hon har sagt den där sanningen, klarnar alltid en massa saker som jag analyserat in och ut. Det gör jag med allt. Analyserar beteenden, saker om andra, men inte om mig själv. Det har också Anna talat om för mig att jag gör, och en massa andra också.

.Idag har Anna te x talat om en sak för mig om relationer till folk. Jag vill inte tvinga fram dem. Jag vill att det ska komma naturligt, som att man ses varje dag och bygger upp någonting. Jag älskar att träffa nya människor, men blir rädd när det måste gå över till vänner eller bekanta. Jag vill inte ha några skyldigheter. För det kommer med nya människor som man inte har en tillräckligt djup relation med. Ja, även om man har det också såklart, men då faller det naturligt. För det är också något med mig, som någon av mina underbara vänner kom på. Jag känner skyldighet om inte allt faller sig till rätta för folk i min närhet. Varför vet jag inte, men snart får jag nog svar på det också.

Det är tur att jag har dig Anna, och alla ni andra som lär mig saker om mig själv.  För ni vet nog mer om mig än vad jag själv gör. Och det känns inte läskigt, bara bra, som någon som håller reda på mig. Jag vill göra samma sak för er, visa er saker som ni inte sett, för det är otroligt fint.

Nästa gång vill jag prata om dig Anna.

Nora

Ps. En annan jättefin sak som Anna gör är att när vi har varit någonstans, och har kommit en bra bit därifrån, börjar jag skrika och säga att jag har glömt mobilen. Anna tar upp den och nycklarna som jag inte visste att jag hade glömt ur fickan och säger bara att hon tog dem åt mig för att jag skulle glömma. Ds.