aife

Ibland förstår jag ingenting. Jag fattar inte varför vi anstränger oss för saker som vi aldrig kommer att kunna nå, eller ens vill nå. För vad vill vi egentligen? Allt handlar om den ständiga kicken. Det kicken som gör att adrenalinet far genom hela kroppen, tankarna virvlar runt i huvudet och det känns som att hjärtas ska sprängas av för mycket kännande. Den kicken som gör att man känner att man lever, att man andas och har puls. Ett hjärta, ett sinne och alldeles för mycket känslor och nervtrådar i hela kroppen som kan spricka när som helst. Jag är så beroende av allt detta som gör oss levande, bara för en sekund eller för ett tag om vi har tur. Eller ibland, när den, som i detta fall, biter sig fast många timmar efter och gör mig så levande att jag inte kan sova. Det är ett rus pumpar pumpar pumpar. Krävande, men skulle vi verkligen klara oss utan kicken? Göra något som du egentligen inte vågar. Kanske bara av det vardagliga slaget? Skriva ett modigt sms med sockerhjärtan mellan raderna. Eller gå emot dina principer. Eller göra det på riktigt. Med riktiga känslor och med hjärtat som insats. Skulle ni klara er utan kicken?

Nora